Den där bruna luddiga

Kände mig precis som i tisdags, om inte värre idag när jag kom till stallet. Hittade henne betandes mellan björkarna. Hon tittade upp på mig men klargjorde att jag inte var intressant. "Lämnat mig igen, hur tänkte du nu?!" Jag satt mig på rumpan och andades in sommaren, lyssnade på träden som susade och slappnade av. Men jag var fortfarande inte förlåten. Väntade ännu en stund. Rörde henne inte en gång under den här tiden, det hade jag inte fått tillåtelse till. Till slut vände jag och gick mot grinden, då hör jag hur hon kommer efter. Jag stannade upp och hon buffade på mig och sa "kom nu så går vi."

När vi stängt grinden efter oss ville hon beta. Hon rörde inte en min när jag frågade om vi skulle gå till stallet. "Nu tänker jag beta precis så länge jag vill, tro inte att du kan komma här och ställa krav när du lämnat mig!" Men till sist ville hon följa med och vi gick in i stallet och myste en stund samtidigt som hon fick sin mat.

 Tips, blanda inte päron och vindruvor, ge inte när det blåser och håll dig på avstånd! Hon slafsade ordentligt samtidigt som det röck till i dörren av vinden, det resulterade i ett nersölat golv, täcke(som jag satt på i bara de blöta strumporna, måste skaffa nya stövlar), stövlar och tre centimeter från att få allt över mig. Mums!

Öppnade sedan dörren och släppte ut henne på baksidan. Slängde på mig fleecetäcket(efter att ha sölat av det värsta) och gick ut jag med. I regnet satt jag sedan under den stora asken och tittade på Tanis. Hon busade omkring, snackade med grabbarna på andra sidan staketet, rullade sig, betade och kom gång på gång fram till mig för att berätta att hon verkligen godkänt min ursäkt och för att säga att det var mysigt när jag satt där och höll henne sällskap.

Älskade häst!

Gammal bild från förrförra vintern. Lågt sittande grimma med nosludd, lindade ben och boots, charmigt:P



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0