Inlägget kommer ursprungligen från Emelies blogg www.libertyhorse.se som jag återigen läste idag på www.naturalponies.blogg.se. Har läst det förut men tycker att alla borde läsa det, så go ahead and read!

Bett är i grunden ett redskap som är gjort för att skapa smärta. Många människor tror att det inte går att hantera hästar utan att skada dem, att det då skulle bli farligt. Att använda bett har blivit en tradition och något som är självklart för det flesta. Alla gör det, och det har följt med oss enda sedan nybörjartiden.

Jag anser att det är okej att jobba med vissa obehag på hästen, till en gräns. Hur hästen upplever bettet går långt över gränsen till vad jag tycker är okej. Slit och ryck i munnen är självklart hemskt och det vet alla, men också den vanliga tygelkontakten och inbromsningarna skadar hästen, även om det såklart är i mindre utstäckning.

Själv har jag varit involverad i bett-debatten i flera år och har sökt mycket fakta kring ämnet. Till en början fanns det inte speciellt mycket forskning på vilka effekter bett hade på hästen, men med tiden kommer det ut mer och mer för allmänheten att ta del av. Själv är jag ingen veterinär och inget har jag hittat på själv, jag jobbar bara med att vidarebefodra fakta. Hur mycket jag än har sökt så har jag inte hittat något som säger emot de påståenden som skrivs ut här, men är självklart villig att ta del av sådan också ifall den nu finns.

Den största delen tryck som går från ryttarens händer till hästens mun landar på lanerna, benkanterna på sidorna emellan tandraderna. Detta område är vasst ben (Får du någon gång chansen att känna på en hästskalle, gör det!) och täcks med bara ett tunt lager tandkött fullt med nerver som är sammankopplade med resten av underkäken.

 

 

Tryckskador på detta område är svåra och nästan omöjliga att hitta utan operation eller dissekering då de uppkommer under tandköttet där kött möter ben. Då betten(förhoppningsvis) är runda och inte vassa så gör de vid försiktig användning normalt ingen skada på ovansidan av tandköttet. Istället är det undersidan av tandköttet som tar skada när det trycks ner mot det vassa benet. När detta ställe får allvarliga skador kan det hända nervtrådarna där förstöras helt och aldrig växer ihop helt igen, vilket resulterar i att hästen blir för evigt "stum" i munnen. Men normalt blir hästen bara ”stum” av att undersidan av lanerna helt enkelt är så söndertrasat att tryck inte gör ont längre, nervtrådar som tillfälligt skadats med sedan läker igen. Detta läkande kan dock inte ske så länge hästen använder någon typ av bett, utan hästens mun måste vila helt.

 

 

 

 

 

Därför kan vanliga veterinärer eller hästtandläkere inte säkerhetställa att en hästs mun är frisk, det kan nämligen inte ses från ytan. Tandköttet och slemhinnorna har kroppens bästa och snabbaste läkningsförmåga vilket gör att synliga skador även läker väldigt fort. Det kan heller inte uppstå blåmärken eller svullnader då det bara är ett enda lager av tunn slemhinna som täcker benet vilket gör att sådana blödningar eller reaktioner inte har utrymme nog att utvecklas. Det finns heller inte tillräckligt med blodkärl i detta område som skulle kunna skapa synliga blåmärken som lyser igenom.

 

Många hästägare litar blint på folk de anställer, veterinärer, hovslagare och så vidare, men dessa är inte alltid så perfekta som vi gärna vill tro. Hästvärlden står fortfarande inför en stor utveckling och största delen vet väldigt lite om just arten häst och hur människans redskap faktiskt påverkar den. Vi använde från början våra redskap på hästar endast av själviska anledningar (jakt, krig, färdemedel) och tradition och brist på forsking har dragit med sig dessa till nutid.

 

Nerverna kan även ställa till med mer problem än så för hästen. Skador på dessa kan resultera i olika ticks och beteenden som liknar till exempel Headshaking Syndrome. Vi människor kan ha liknande sjukdomar och då beskrivs känslan av dessa ”nervryck” som knivhugg och elstötar.

 

Något annat som är väldigt vanligt på tamhästar är att de har bensporrar på lanerna. Vissa är stora och vissa är små, och de som är mindre är väldigt vanliga samtidigt som man inte alltid kan se dem från utsidan (I undersökningar har man kollat på döda hästkäkar från olika sortens hästar och fann att majoriteten av dem hade utvecklat bensporrar). Dessa uppkommer som reaktion på extrema skador som gått igenom hela vägen från metallen in till benet, ett extremt missbrukande av bettet.

 

 

Allt detta skapar självklart stor smärta hos hästen. En försvarsmekanism mot trycket mot lanerna är att hästen börjar fiffla med bettet, röra runt det, bita på det och så vidare. Vissa ryttare tror att detta är bra och att den gör så för att den ”jobbar rätt”, men sanningen är att det är på grund av smärta den vill undkomma. Att få tag i så det går att bita tag i bettet och hålla det där är verkligen det optimala för hästen då tänderna och käken är starka och det inte gör speciellt ont om ryttaren drar eller rycker i tygeln då. Många hästar kan ”ta bettet” när de sticker iväg (och ryttaren då i sin tur sliter) eller innan för att förbereda sig för smärtan som blir påföljden av en sådan handling. Att suga på bettet är lite samma sak. När hästen suger på det lyfter den upp bettet från lanerna och håller det i luften så att det inte ligger emot några känsliga områden. Det kan låta positivt att hästen avlastar sin mun, men egentligen är det väldigt negativt då det är som att hästen säger att det gör ont i munnen, ryttarens hand är för våldsam.

 

Annars kan hästen försvara sig med att gapa så att trycket hamnar på mungipor istället för tunga och laner, kasta upp huvudet, krypa bakom lod, inte öppna munnen vid tränsning och så vidare. Sorgligt nog brukar folk mest ignorera detta och istället sätta på nosgrimmor, hjälptyglar och tvinga på hästen tränset och stoppa in fingrarna i dess mungipor när det är dags. Ibland kan även människorna se det som att en nosgrimma hjälper hästen genom att hålla bettet stilla, men då tycker jag man bör fundera på varför hästen gapade eller fifflade med bettet från första början.

 

Förutom att orsaka lanerna skada så har även tungan en viktig del i detta.
Tungor kommer i alla tjocklekar och längder. Vissa är breda och vissa är smala. Vissa går över lanerna på hästen vid betsling, och vissa inte. Vanligt är att de gör det när de inte försöker skydda tungan, vilket då gör att det är tungan som kommer i kläm på ena eller båda sidorna när ryttaren drar i bettet. Lanerna är inte så väldigt vassa utifrån med ett lager tandkött över, dock tillräckligt vassa för att skapa smärta i tungan när den nyps mellan det och en bettet. Få hästar låter tungan ligga kvar på detta sätt med tanke på smärtan och drar då bak den eller trycker ihop den så att bettet istället ligger an mot lanerna. Ibland lägger de även upp tungan över bettet för att kunna göra av den någon stans, men när de gör det beror det oftast på att det sker slag mot gommen(2-delade bett eller stångbett med hög port) som hästen vill skydda.

 

 

 

 

Vid ryck och drag i bettet trycks tungan också till mitt på och skapar smärta även där. Som tur är så är tungan en levande, mjuk och väldigt flexibel muskel vilket gör att slag eller tryck mot den inte syns så fort bettet plockas ur munnen. Smärtan finns inte kvar så väldigt länge heller.
Vad som istället händer med tungan under bettet är att blodcirkulationen till den lätt stryps ifall ryttaren rider med konstant tygelkontakt. Tungan tappar känsel, vilket inte bara är obehagligt utan även ökar risken att hästen biter sig.

 

Förutom smärtan som uppstår över laner och i tungan så får hästen även problem med andningen. Konstigt tycker säkert de flesta, speciellt de som rider utan nosgrimma. Vad har andningsproblem och smärta i levande vävnad gemensamt?
När hästen får in bettet i munnen så tror kroppen automatiskt att det är mat på gång, och börjar försöka ”äta upp” och svälja bettet. Nu kan ju ingen svälja och andas på samma gång, och det betyder att så länge hästens matsmältningsreflexer är i gång och den försöker svälja ner detta, så kan den inte andas. Och när det inte går att svälja ner och stannar kvar i munnen uppstår även kräkreflexer hos hästen. Nu vet vi ju alla att hästar inte kan kräkas, men de får fortfarande samma känsla. Hästen kan även lyckas ta in luft i lungorna via munnen när de rör runt bettet, vilket är ytterst onaturligt för dem, och detta skadar också struplocket när det viker sig åt fel håll.
Hästen får då göra ett val: ”Ska jag fiffla med bettet för att undkomma smärtan det orsakar, eller ska jag andas? Jag kan inte göra båda.” En häst i full galopp tuggar alltså inte på bettet samtidigt, för den behöver syre vid sådan ansträngning.

 

Vart trycket från bettet hamnar är ju heller inte det enda viktiga. Folk är väldigt flitiga med att använda ordspråket "Bettet blir aldrig starkare än ryttarens hand", vilket är felaktigt. På de flesta engelskt ridna hästarna är det normalt att rida med 0,5 kg - 1,5 kg, vilket ger hästen 100kg tryck per kvadratcentimeter över tungan. Ännu mer över lanerna då det där blir tryckpunkter ifall de är blottade. Vid ett ryck i bettet går det lätt upp till 300kg/cm2 i hästens mun, och det gäller fortfarande bara vanliga tränsbett. Att bettet inte ger ett starkare intryck på hästen än vad det gör i ryttarens hand stämmer alltså inte, och överbevisas genom vetenskapliga experement. Detta går att återhöras i två av de länkade videoklippen av Nevzorov längst ner i detta inlägget.

 

Sammanfattningsvis så skadar bett hästen på flera sätt och orsakar onödigt lidande, som faktiskt även är olagligt. Även mjuk användning av milda bett skadar lanerna på hästen då dessa är såpass känsliga. Det finns ingen typ av tryckavlastande bett och inga anatomiskt formade bett, det enda som är bra för hästen är att rida utan bett. Bett av rep, läder och gummi påverkar hästen på samma sätt som dem i metall.

 

När vi nu vet hur bett egentligen påverkar hästen fysiskt ställs vi inför ett val: Ska vi ignorera detta för att kunna fortsätta tävla och leka vidare på vår häst av egoistiska anledningar, eller ska vi ta bort det och börja fundera över vad vi egentligen har för rätt att skada en oskyldig individ?

 

Att ge upp ridning på bett behöver inte betyda att man ger upp säkerheten. Visst har man inte samma tvångskontroll på hästen när man inte längre kan tillföra den stor smärta, men det är det verkligen rätt att göra så ändå? Hästar är stora djur och för att det ska funka mellan arten häst och människa måste vi lära oss att samarbeta. Då blir båda parter nöjda och speciellt hästen, våran vän som tillägnar nästan hela sitt liv åt oss. Dessutom brukar hästar med kommunikationsproblem och heta hästar bli mycket bättre vid bettlös ridning när de känner sig bekväma med situationen. Sedan kan man även tänka så att ifall hästen kan ledas i grimma, så kan den ridas i grimma. Kommunikationen och samspelet ska alltid tas med upp på ryggen, annars är man som ekipage ändå inte redo för att rida tillsammans.

 

Det finns många olika bettlösa träns och det finns alltid något för varje häst. Byt inte till mekaniska hackamore det första du gör och sedan ge upp för att din häst kanske ogillade det, utan börja med något mildare och enklare. Att rida bettlöst är inte bara mycket mer behagligt för hästen utan och säkrare i olyckssituationer och enklare för människan. Det går att binda upp hästen i det, man måste inte leta jättelänge för att hitta rätt huvudlag, man behöver inte skölja och värma några bett och vid fara kan man ta kontakt med hästen att skada den och utan att den kan komma undan signalen. Men självklart kan ju även bettlösa alternativ missbrukas så man får ha lite vett.

 

Ett motargument man stöter på ibland när man ratar bett och ställer sig bakom bettlöst är att ”Min häst tycker om bettet mer och går bättre”. Oftast har jag svårt att tro på det då det ofta verkar användas som en sista utväg för försöka att vinna en argumentation, men i vissa sällsynta fall kan det faktiskt vara det ryttaren tror. Då säger jag att det är ju klart att det ibland blir en omställning för hästen att byta från något den är van vid till något helt nytt med andra signaler. Det betyder inte att hästen gillar bettet utan helt enkelt att den bara inte tycker om att vara förvirrad. Då får man ta sin tid till en inlärningsperiod tills hästen lär sig och accepterar huvudlaget. Att hästens ridbarhet går ner kan jag dock hålla med om i vissa fall, det är vissa dressyrrörelser som kanske blir lite svårare att få till men då får man ställa sig inför om det är värtatt skada sin vän bara för att kunna ha kul och trixa med lite rörelser? Att hästen ska kunna flytta axeln perfekt eller få till en fin form på nacken lite enklare är knappast livsnödvändigt och något som slås ut totalt av forskningen som tyder på hur dåligt det är för hästens både fysiska och psykiska välmående. Dessutom är det heller verkligen inte omöjligt att utföra de vanliga dressyrrörelserna, och det finns många duktiga ryttare som har lyckats med det även vid ridning helt utan träns. Det handlar bara om träning och samspel.

 

Är du redo att ändra dig för din bästa vän?

 

Lite övriga länkar och videoklipp i ämnet som inte kommer från mig:
http://www.hauteecole.ru/en/anthology.php
http://www.djurensratt.se/sites/default/files/bettets-inverkan-pa-hasten.pdf
http://www.bitlessbridle.com/Article-8.pdf
http://happyhorsesbitless.com/2013/09/17/damage-by-the-bit/

http://www.hippson.se/artikelarkivet/utrustning/kopia-av-forskningskollen-hastar-far-munproblem.htmFilm:

http://equipage.se/index.php?option=com_k2&view=item&id=1167:ny-forskning-kring-bettets-påverkan&Itemid=98

http://www.thehorse.com/articles/27797/is-your-horses-bit-harmful-to-his-mouth

 

 

The Horse Crucified and Risen (Horse Encyclopedia) av Alexander Nevzorov (2004).

Från 24:40 i ”The Path of the Horse”

 Men efter allt detta kanske du ändå tänker: ”Jag tror inte på att bett skadar om man rider med mjuk hand. Jag tänker fortsätta med det.” Okej, men egentligen borde det inte vara avgörande. För ingen är en perfekt ryttare, ingen gör aldrig misstag och ingen rider alltid på helt lösa tyglar. Olyckor händer alltid, oavsett om de är medvetna eller inte. Ett ryck i munnen i hela hästens liv är ett för mycket. Tio, och bettet borde slängts för länge sedan. Vi vet hur extremt känslig hästens mun är och vilken stor smärta som skapas vid ridning och speciellt vid drag i tygeln, och det är inget som människan kan avgöra om den vill riskera. Hästen hade inte velat ta den risken. För om den nu ändå hade accepterat att ha bett i munnen och bli riden på lösa tyglar och på riktigt känslig hand så kan det hända något, och någon gång händer det att ryttaren tar i hårdare än menat. Hästen kan bli rädd så ryttaren kommer i obalans och drar till, hästen kan snubbla, hästen kan trampa på tygeln och hästen kan vara olydig medvetet. Inte ens i ett tomt ridhus är det säkert nog att rida med ett såpass farligt redskap. Det är inte att tänka på hästens bästa och det är heller inte värt det. 

Följ onlynaturaal på insta. Sjukt duktig tjej som jobbar med sin häst lös.

https://cdn3.cdnme.se/1401187/7-3/pic_521337ad9606ee5f2a3c0493.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/1401187/7-3/pic_521337b29606ee5e61d3bb32.jpg" class="image">

Filmen är lång, en timme ungefär men så värd. Se den!


http://m.youtube.com/watch?v=TQUMAJCh1fA

Sitter på bussen till Erik nu. Behövde bara gå en bit för att komma till 11:an från stallet. Så sjukt lyxigt!

Har varit i stallet och pysslat med ponnysarna. Ryktat, masserat, oljat hovar och smörjt in dem. Snacka om nöjda pollar.

Det är så mysigt i nya stallet. Folket är så trevliga och hästarna med. Tror detta har blivit en riktig fullträff! Känns kanon:)

Hästisarna idag:

Julle och jag har pysslat massor i stallet idag. Flyttat hö, bytt hagar, putsat grejer, ätit mackor och ridit. Red en längre tur där vi stannade och fikade vid kyrkan. Sjukt mysigt tyckte både vi och hästarna. Skritt eller galopp höll vi oss till idag, roligast så:P

Nu har vi tryckt varsin pizza och ska nu hugga in på chipsen och dippen. Blir en skräckis, standard!

Älskar våra lördagar, they are awesome!

Även fast det egentligen inte ens var helg, för den ligger ju framför mina fötter just nu, helgen alltså.

I onsdags lastade vi på Ljompa och rymdvagnen for oss till Ekerö och stallet.

På torsdagen var det upp upp och iväg till stallet och borsta, putsa och trimma till den gula ponnyn. In på gården dröste det in islänning efter islänning och jag befann mig verkligen i mitt esse, mitt i en hel hög med härliga hästar.

Klasserna gick bra och Julle kom hem med två finfina rosetter. Ljompa the man och jag blev btw riktigt bra polare, känns toppen att lära känna grabben bättre:)

Tillsammans med mina fina vänner Stina och Julle och ponnyt fick vi uppleva både det ena och det andra. Flygande rosetter, Pelargoooner, hamburgare i toppklass, Donken, skinande tagel, pikébrännor, svettiga tjejer och kameramasters.

Tack för en toppenhelg! (Även fast det inte var helg)...

Blev en flippad tur med ponnyn, hon var livrädd för allt och allmänt stissig, knas. Men vi fick två riktigt fina galopper som jag kan leva på ett bra tag:)

Provade indianhackamoret och det satt fint. Ska rida på bana nästa gång med det så att jag kan känna in mig mer på hur det fungerar. I morgon blir det den nya repgrimman istället:)

Även den lilla vite fick ut och skutta idag. Det var länge sedan jag red honom så jag vinglade mest omkring på den lille hästen och skrattade. Blev lite galopp och bus på banan. Jag var dock master på att hoppa upp på honom. Tjoff så var jag uppe!

Det var två riktiga linslusar som ville vara med på bild, hela tiden:

Piffade upp Chess idag. Lindade benen med vita lindor och slängde på ett vitt schabrak. Dressyrhästen. Vi taggade till för ett bra pass i ridhuset men självklart var det dubbellektion just då. Det kallar jag flyt...

Men vi höll till på banan en stund iaf. Hon var fin i början, riktigt fin i skritten. Men sedan kom piggheten och hon ville helst leka galoppör:P Fick dock in riktigt fin trav också, Cath är så duktig:)

Men huvaligen vad kallt det var. Alla frös som tusan förutom hästarna som svettades?! Mina lår ramlade nästan av. Meeeen nu är dem varma och gosiga igen!

Hann pussa pyttelite på ponnyn också, ska pussa massa på henne i morgon<3

Efter att ha kirrat allt åt båda hästarna gick Tanis och jag till ridhuset. Det var typ hur länge sedan som helst som vi tömkörde, men det gick bra.

Började skritta på spåret och la sedan in lite halter. Hon lyssnade helt på rösten och jag behövde inte ta i tömmarna en endaste gång. Lydiga lilla dressyrponnyn<3 Jobbade sedan på volt i skritt och trav. Först slängtravade hon och kunde inte hitta formen men sedan blev hon riktigt fin vissa bitar.

Det var ett sådant skönt pass då hon var så otroligt avslappnad hela tiden. Tjurade inte en endaste gång och lyssnade så bra. Finafina Bananen!

Sedan tog Ljompa och jag en tur. Jobbade lite och hittade lite knappar, men ville inte överjobba honom då han faktiskt inte är min häst. Men vi tog en härlig galopp. Sjukt skönt gung alltså. Fina lilla vita sockervadden!

Teamet today:

Is back!!!! Ponnyakuten har börjat igen och ingen är lyckligare än jag. Rös genom hela programmet plus att dem typ bara hade min musik i klippen. Lycka!!!!!

Red först ut en sväng med Tanis. Barbacka och med hacket, kanske ska sälja mina sadlar?! Nejdå! Men hon var pigg och glad iaf. Blev ganska mycket trav och hon jobbade på så fint:) Min stjärna<3

Sedan var det grabbens tur. Han skötte sig hur bra som helst, en riktig guldhäst Julle har skaffat sig vill jag lova!

Dagens små troll:

Jag har längtat hela dagen tills jag kommer ut till stallet och kan krypa ner i min overall. Den är så sjukt skön, typ det bästa jag köpt, myyyys!

Julle ska tvätta idag så jag har två pollar idag. Vilket innebär att jag ska prova på att rida en sväng på Ljomi, sjukt spännande:) Men det blir bara en skrittur, annars vet jag inte vilken gångart jag får. Julle får vara king och hjälpa mig en annan dag:)

Tagga stallet!!!!!


Mina ponnysar idag!

Idag skoddes Julles och min hästar(ej grammatiskt rätt). Fatta, jag och Julle har egna hästar, det är liksom barndrömmen som gått i uppfyllelse, ha egen häst i samma stall som bästisen har sin. Jag tror jag drömmer!

Sedan släpptes odjuren ihop, och det gick bra. Men tjejerna sprang förstås runt och fjollade sig, ston alltså. Men det funkar bra, härligt!

Kollade igenom alla när jag tog in dem för att se om dem lyckats göra sig illa, men det var såklart ingen fara. Kan nu skriva upp en till bananälskare på listan, Ljomi slukade bananbiten i ett naffs.

Julle och jag har egna hästar, våra egna bananälskande hästar:)


Jarkko och Tanis in action today:)

Jag ska ju flytta till Gotland när jag blir miljonär och ha en massa islänningar. Idag kom jag på en ny idé, på somrarna är vi på Gotland men på vintrarna tar jag alla hästarna upp till fjällen, typ Sälen eller Åre och har turridning där istället. Grymmaste idén eller vad. Damn I'm clever!

Haja att rida runt i snön, pulsa runt och kolla på den fantastiska utsikten över fjällen. Islandshästen i sitt rätta element, töltandes runt i snön. Jag dör vad härligt!


Limpan får stå för bilden, närmaste isisen jag har, änn så länge;)