Stress

Jag har problem med stress, har och har haft så länge jag kan minnas. Detta pga att jag har mycket för mig om dagarna. Jag jobbar heltid på ett ganska stressigt jobb, jag åker till stallet och tar hand om min häst och åker sedan hem och umgås med pojkvännen.

Jag har haft tal om stress i skolan både på gymnasiet och på universitetet. För jag har erkänt för mig själv att jag har problem. Alla stresssymptomer stämmer in på mig.

* Jag är konstant trött, även om jag sovit 8 timmar. Är ofta så pass trött att jag knappt orkar resa mig om jag sitter på huk. Gör jag underskåp i kök när jag jobbar så sätter jag mig alltid på golvet för att jag inte orkar hålla uppe benen i hukställning. Ibland när jag åker bil somnar jag helt plötsligt, kroppen liksom "stänger av".

* Jag har koncentationssvårigheter. Har alltid varit dålig på att plugga för att jag inte kan koncentrera mig. Jag är konstant rastlös. Har jag inget inplanerat en dag så blir jag frustrerad. Som idag, jag har inget att göra på hela dagen och får nu nästan ångest.

* Jag har dåligt minne. Otroligt dåligt! Har en veckolista på mobilen där jag skriver vad jag ska göra varje dag och som jag kollar flera gånger om dagen. Trots det glömmer jag bort hälften. Mitt korttidsminne är katastrofalt. Jag gör en grej och sekunden efter måste jag kolla om jag gjort det.

* Jag har problem med magen och huvudet. Samt att jag är sjuk hela tiden. Får förkylning efter förkylning. Det var många år sedan jag känt mig riktigt frisk. Jag är liksom alltid halvsjuk.

* Hade jag inte haft den kropp jag har och dem generna jag har hade jag varit fet. Har ett konstant behov av att äta någonting, det är en del utav rastlösheten. Har hela tiden ett sug efter någonting att äta, helst chips eller pizza.

Men vad gör man då om man blir rastlös och uttråkad av att vila. På senaste tiden har jag blivit bättre på att bara vara hemma och ta det lugnt någon av dagarna i veckan men nu vill jag inte ens vara hemma. Hemma betyder avslappning och mys men nu vill jag knappt ens det. Vara ensam hemma är det värsta jag vet, är Erik här är det toppen och vi kan ligga i sängen hela dagen, men är jag själv så blir jag rastlös. Jag vill hitta på något, inte ligga i sängen och glo.

En till anledning till att jag är så stressad är för att jag känner mig stressad för att jag inte hinner med allt jag vill. Jag vill leva ett liv som inte bara innebär jobb, stall och familj. Jag vill hinna hänga med mina kompisar, promenera i skogen, vara hos pappa och gosa med kaninerna, pyssla, sy massor, läsa böcker, se filmer, skriva, laga mat, rita, ta körkort, lära mig om smink, läsa historia, engelska, religion, geografi, biologi, NH, gå en promenad i solen, kolla på fotboll och massa mer. Men det hinns inte med.

Jag har svårt att säga nej, jag har svårt att inse att min kropp säger ner. Att festa när jag är sjuk, hinna med 10 grejer på en dag och hinna slinka in en dejt med kompisen är alltid självklart för mig även om kroppen säger nej.

Veckoschemat är alltid fullmatat. Planerna för nästa vecka börjar redan veckan innan. Varje dag har minst 3 "to do's" som jag ska hinna med.

"Du kan inte göra dig av med hästen?" sa min läkare. Va?? Det är som att säga "Kan du inte göra dig av med ditt barn, det blir ju så stressigt" ALDRIG! Det är Tanis som får mig att landa. Så fort jag sätter foten innanför stalldörren slappnar jag av. Stallet är min fristad. Tanis är min psykolog. För henne berättar jag allt eller så är jag bara helt tyst. Hon är en häst, hon är lugnet själv. För en häst finns det ingen tanke om morgondagen, hon lever i nuet, lugnet, där jag vill vara.

Jag har börjat slappna av mer även i stallet. Jag har mestadels ridit dressyr med Tanis genom åren. Det har varit det vi kämpat med och blivit duktiga på. Men att rida med bett och sadel ger inte alls samma frihetskänsla som när man bara slänger på en repgrimma och hoppar upp. Mitt mål nu är att få Tanis och mig till ett samspelt par även utan sadel och träns. Ett lugnare och mer avslappnat sätt att umgås. Jag inspireras av NH men vi går vår egen väg. Vår väg till en naturligare och lugnare vardag.

Vad jag kanske skulle behöva är att gå och prata med någon ibland, stresshantering. Men att trycka in även det på mitt schema känns omöjligt.

Jag älskar min utsida, men när är det dax att älska även insidan?


Kommentarer
Postat av: Kim

Gratulerar, du har ADHD.

2013-03-23 @ 19:52:04
URL: http://mumset.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0