MissEmli

Jag har haft Tanis i 2,5 år nu i juli. Jag kommer så väl ihåg den där dagen, sista januari 2010 när Marita ringde mig. Satt i Green Room när jag fick samtalet. Med fina klasses runtomkring. Shit, jag skulle få ta hand om en häst.

Först var tanken att jag skulle ha henne till maj månad samma år. Men så blev det ju inte riktigt.

I lasbilen stod en liten lurvig sak. Brun och tråkig och mest lik ett föl. Första dagarna blev det bara korta promenader och mycket borstning. Sedan började jag jobba henne i rundcorallen. Den envisa och helt respektlösa hästen började lyssna och fundera. Helt plötsligt fanns det någon som pratade hennes språk och som faktiskt blev arg som ett bi när hon inte gjorde som hon skulle.

Jag bestämde mig att inte behålla henne, jag skulle absolut inte ha råd, eller tid tyckte jag. Det kom en familj och kollade på henne, men det skulle inte fungera. Då bestämde jag mig, den här hästen ska jag ha, först var det bara tänkt ett år till, men nu ska hon få stanna hos mig tills den dagen hon vandrar till Trappalandas gröna ängar.

Från att ha sprungit med huvudet i vädret, stannat när hon velat och töltat mer än hon travat, har vi kämpat och kämpat och idag fått en fin ridhäst. Det är Tanis och jag som har kämpat tillsammans. Jag hade aldrig ridit in en häst, eller ridit till, men jag har lärt mig. Det vi gjort har vi lärt oss tillsammans.

En häst som ingen ville ha, är nu en häst som många tycker om. En häst som var ful och skruttig är nu vacker och helfin. Tanis och jag är numera ett team, och har varit det ett bra tag. Men det har inte varit lätt, blod och tårar har jag fått smaka på på vägen. Men vänskapen fanns där, den började kännas ganska tidigt. Här var det någon som verkligen ville kämpa för att det skulle bli bra till slut, och det var väl det hon behövde. Någon som verkligen la 100 % fokus på henne och ingen annan.

Folk frågar om jag inte ska ta mig ut på tävlingsbanorna med Tanis. Men nej, det ska vi inte. Visst skulle man vilja visa upp den där traven hon har, få visa upp den fina hästen som hon ändå blivit, men nej. Det är inte vår grej. Galoppen har precis börjat sitta i båda varven,men vi har så mycket kvar innan allt skulle sitta så pass bra att vi skulle kunna ge oss ut på tävling. Men jag är nöjd, är ingen tävlingsmänniska för 5 öre, och det är inte hästar heller. Tanis och jag ska bara ha kul. Vi utvecklas i vår takt och har ingen press på oss. Kommer hon aldrig att lära sig en bra öppna, så gör inte det någonting. Jag tycker precis lika mycket om att rida och pyssla med henne ändå. Tanis är min kompis och huvudsaken när vi är ute är att vi ska ha kul, inte att vänstergaloppen MÅSTE sitta idag. Vi tar det i vår takt helt enkelt, och har kul på vägen.

 Skulle jag fått  vilken häst som helst den där dagen, hade jag valt ett stort halvblod, fux med bläs och strumpor, som jag kunde rida dressyr med. I dag vet jag att jag aldrig skulle ha valt den hästen, det som jag lärt mig och som jag fått uppleva med min lilla bruna varmblodskorsning, skulle jag inte kunna byta bort mot vilken annan häst i världen. Det som Tanis och jag har tillsammans, är något alldeles extra. Något annat än bara en relation till ett djur. Hon är faktiskt min bästa vän. Just nu sitter jag och gråter för att jag är så lycklig, jag har faktiskt en egen helt otrolig häst!