Snygg var hon också:

Sedan var det dags att fråga om jag fick sitta upp, bytte till repet och longerade när jag stod uppe på pallen, kliade och klappade på ryggen och longreinade runt pallen något varv. Gjorde halt och lät repet hänga löst, hoppade upp på pallen och satt upp. Smidig som jag är knölade jag mig upp ganska bökigt(trots pallen) så vi for iväg några steg, men stannade sedan och klappade och kliade lite och då var hon nöjd igen. 

Skrittade sedan runt på banan, gjorde volter och halter, allt med vikthjälper och röst. Så kul! Hon skrittade på ordentligt och njöt av allt berömm hon hela tiden fick. Travade tillochmed några bitar, höjde handen och min sits och så travade vi. Provade även att rygga lite. Första gången fick vi ett steg och andra flera stycken, kul:)

När vi ridit ett tag och gjort halt ville hon inte framåt igen när jag bad henne, hon var alltså nöjd. Hade jag tvingat henne i den situationen hade hon blivit stött då jag inte hade lyssnat på henne och det hade varit onödigt då vi haft så kul tidigare. Jag satt att och vi körde lite vinka, glad häst som fick massor med beröm bara hon lyfte benet en centimeter:) Sedan gick vi in och borstade lite.

Sjukt kul pass. Både hon och jag fick massor av självförtroende när vi var så duktiga. Ärligt talat var jag faktiskt nervös innan. Det var länge sedan vi red, det blåste och sådär men vad hade jag att oroa mig för, ingenting såklart. Vi är ju med varandra, har en bra kommunikation och har ju kul. Nervositeten var som bortblåst såfort vi nått banan. För vi hade skitkul, precis hela tiden:)

Dagens outfit, kandar och swarovskipannband:

Mitt hjärta, min bästa vän, Tanis<3

Hon lade upp en film där en tjej( vet inte om det är Linda Parelli) longreinar en häst i repgrimma. Ett bevis på att även utan bett kan du få en vältränad och balanserad häst. Jag tänkte "detta ska vi prova".

Gick inte att länka, lägger upp en fin bild ist:P

Sagt och gjort, Tanis fick på sig grimman(använder mig enbart utav repgrimma nu för tiden) och jag tog med mig mina longreininglinor(typ två snören) och gick ut i ridhuset. 

Lät henne först gå löst en stund, kolla läget, lyssna på lektionen utanför och sno några höstrån. Knöt sedan fast linorna och smackade. Jag hade förväntat mig att det skulle vara väldigt svårt att styra, då vi inte är några hejare på longreining direkt. Har bara kört med bett förut och remont en gång. Det har alltid varit väldigt svårt att "styra" och vi har mest snurrat runt. 

Men till min förtjusning så gick det sååå bra! Vi gick runt spåret, gjorde volter och halter. Hon förstod precis och det härligaste var att jag knappt höll i linorna, kramade endast när vi skulle svänga och halterna gjorde vi med rösten. Så kul! Hon var verkligen jättekänslig:) Stod även bredvid och ställde henne lite, kramade innerlinan och hon böjde, massa beröm och böja lite mer. 

Hon var så positiv! Riktigt glad och koncentrerad. Sedan stod jag och kliade henne en stund, på rumpan, favoritstället, när jag går mot utgången följer hon efter och när jag vänder mig om trycker hon rumpan mot mig igen. Haha, hon älskar verkligen att bli kliad på rumpan:)

Nytt träningssätt, I like!

Värdelös bild, varsågoda:

Dagen efter varierar vi oss med en barbackatur i hackamore ut på vägarna. Framför bron blir Tanis orolig, hon vill inte gå under bron, hon tycker det är obehagligt men jag måste ju "vinna" och smackar på, "vi"(jag) bråkar en stund och sedan är vi under bro. 

En vecka senare hoppar vi på banan. Vå första riktiga hoppning. Hon går som en klocka på hacket och vi hoppar två hinder på rad. Jag studsar och dunsar som fan i sadeln, varken hon eller jag har ju någon rutin på hoppning. Hon springer förbi hindret men jag tillrättavisar henne såklart( för hästen är ju dum om den inte hoppar) och vi hoppar några gånger till. Blev några förbispringningar till och ett stopp. 

Ska det vara såhär?! Ska vi behöva tvinga våra hästar att göra allt? Ska vi inte "vara ett" och göra det tillsammans. Är det inte det ridningen går ut på?

Jag trillade över NH-bloggar och började mer och mer inse vad fasen det är vi gör med hästarna egentligen. Nu är jag fast, jag har bytt filosofi och vill nu jobba med min häst, inte emot den. Vi ska vara ett team på riktigt, inte ett team som innebär att ryttare bestämmer allt som hästen ska göra och där hästen inte har ett dugg att säga till om.

Jag blr många gånger så provocerad och ledsen över saker jag hör och läser om hästar att jag helst stänger av. Jag delar inte med mig av mina åsikter då det är så otroligt främmande för dagens hästfolk. Vad jag tycker är självklart att man inte gör tycker andra är vardag. 

Några tankeställare: Har du träningsvärk i armarna för att "hästen" dragit så mycket i tyglarna. Hur känns det då i hästens mun?

Sågar du tillräckligt mycket i hästens mun kommer den att gå på tygeln.  Hästen knäpper av, släpper ryggen och böjer in halsen för att bli av med smärtan i munnen.

Jag måste spöa min häst för att den ska hoppa. Hästen förknippar hoppning med slag, den stannar för att den inte vill bli slagen.

Hästen vägrar bli fångad i hagen, dum häst, eller en smart som springer ifrån dig, du som inte behandlar den väl.

Jag vill bara ge en tankeställare, jag tänker inte på någon speciell utan vill bara få folk att tänka lite. Var inte din största dröm när du var liten att galoppera barbacka på din bästa kompis hästen på en sommaräng. Inte var det väl att det tillfället skulle innebära hjälptyglar, skarpa bett och perfekt form?

Jag har nu bytt stil, från att rida varje dag, på med sadel, skydd och träns( dock bettlöst senaste året) och ut och träna, på bana eller ut i naturen. 

Nu är min och Tanis vardag baserad på en sak, vi ska trivas i varandras sällskap. Jag har ridit henne en gång på dem senaste 2,5 månaderna. Då var vi i "ridhuset" och när jag skulle hoppa av fortsatte hon gå, hon ville att jag skulle sitta kvar. Nu bryr jag mig inte om om hon inte motioneras ordentligt varje dag. Hon har inte alls samma runda muskler som hon hade i våras, men vad gör det? Hon är en häst, hon behöver inte ha toppkondition och massor med muskler.  Nu är varje dag en lek. Jag vill att hon ska vilja vara med mig lika mycket som jag vill vara med henne. 

För tillfället "tränar" vi lite på banan, i ridhuset och ute. Vi gör markövningar såsom rygga, vända, longering, skicka över bommar m.m. När vi får den där speciella kontakten, när hon frivilligt och glatt går över en bom för att hon vet att det är det jag vill och att hon får massor med klappar efter, då känns det så jävla bra. Inget dressyrpass där hon gick i perfekt form, utförde en perfekt galoppfattning eller utförde en framdelsvändning perfekt kan slå det. För att detta gör hon av ren vilja, det var inte jag som drog ihop henne, höll om med benen så att jag fick kramp eller vred bäckenet ur led för att få fattningen. Det var hon som gjorde det för mig. Den känslan är magisk!

Nu är det sagt, nu ska jag försöka börja blogga igen, om mig och Tanis, och allt annat:)